Mannen med telefonen. Gjuten i hans hand. Där sitter en flicka med tatuering - jag drack för mycket whiskey igår - jag ser inte vad den ska föreställa. Det är 30 grader i Halmstad. Sitter på en vitmålad aningen tilltygad stol.

En kvinna ringer mig från ett nummer som börjar på 01. Jag svarar och hon frågar efter Henrik. Jag ger henne svaret att hon har kommit fel.

Jag såg på mannen, det ringde. Det är tid.

Joakim anländer och väljer stolen mitt emot. Han talar om Ken Wilber och beskriver hur Wilber drar in trådar från bland annat Freud och Jung och buddism i ett (försök) att peka på (mot) en så kallad 'teori om allt'.

Jag tänker på min lillebror. Jag tänker på skillnaden mellan att handla och tänka. Jag skriver, handlar jag?

'Jag är här du är där och aldrig kommer vi att mötas.' Tänker på det. Wittgenstein som skriver att jag aldrig kan få se hur din färg röd ser ut. Nästan som om en total ensamhet. I skuggorna. De högsta träden. Någon sätter dit en klick gul färg. Horisonten är en eldstrimma. Vissa ser detta. Jag talar om det, jag utvidgar min syn till just dig.

De minsta orden. Hon sa att hon gillade att vara vid vatten. Den starka solen, svetten, den blodröda muskelmassan. Hon sitter vid kanalkanten i en annan stad. Ett regnväder har just dragit över, försvunnit i väst. Det är med lurar i öronen och med benen dinglande över kanten som hon skriver några rader till mig. Jag är med henne, ser att hon sitter där och nu berättar jag det för er. Flickan vid kanalkanten. Hörlurar. Ovädret som dragit förbi. Benen över kanten. Det är vad det är. Mänsklig kommunikation. Vi talar sprider ordet leker med varandras medvetanden gör ljud skriver ord.

Kaffet, tangentbordet. Tomas Andersson Wij vandrar genom Jesusparken i Malmö. Det är tidig morgon. I musiken och här vid datorn. I Sverige. Ord, oböjliga, oförstörbara.