Slog mig ner på Café Rotundan och läste senaste inlägget i Aftonbladets serie artiklar där olika famösa personer skriver om kärlek. I dagens artikel skriver herr poet Marcus Birro. Birros ord i denna artikel är starka och sparkande. Som när han uppträder ungefär. Artikeln får mig, i skymningen på en stol i en park, bli aningen lyrisk. Han skriver, eller ryter:

Vi är många, både män och kvinnor, som lärt oss leva i skuggan som kärleken genererar, som börjat inreda våra allra mörkaste rum och gjort oss hemmastadda där. Vi är många som inte vet vad vi ska göra med all kärlek, med allt ljus inom oss. Romantiker har blivit ett skällsord i en tid när allt handlar om minsta motståndets lag. Vi ska helst lalla oss genom tillvaron utan att känna varken sorg eller glädje.

Behövs romantiker? Ska jag skriva ord vassa som en rakbladegg? Eller ska jag skriva ord som påminner om svensk ärtsoppa; vardagssoppa, - kanske några rader om hur det går till att bygga en äkta svensk kompost? Nja, jag håller med Birro:

Jag tror att man bör skriva (och läsa) böcker som sårar och genomborrar, som kan vara en hacka till den frusna sjön inom oss. Att våga vara lycklig, att våga vara en tokig och naiv romantisk idiot utgör på inget sätt något hinder för det.

Och i det kalla svarta knähöga kärleksvattnet står vi och stampar, tillsammans:

När snart allt annat blivit förklarat för oss, fått namn och blivit begripligt, är det fantastiskt skönt att ha en formel som vägrar låta sig lösas. Den svarta stenen i våra hjärtan är lika tung hos oss allihop. Och du är aldrig ensam om att vara ensam.

Blev sittande. Magnifest gick upp på scen. Kvällen och myggorna som gnistrade mot lyktorna. Elektrodynamisk skärm med utbrott. Humor. Foton kommer.