I helgen var jag i Stockholm och påbörjade en frilansjournalistutbildning. I och med den och en del andra saker så har uppdaterandet här fått stå tillbaka en aning.

Just nu vill jag brinna. Brinna av iver och inspiration. Jag såg en föreläsning med Tarik Saleh i Stockholm och han gav en del tips gällande skrivande och journalistik. Tarik själv sa att han funderade på att sluta med journalistiken. Något senare, när vi åt lunch, frågade jag Tarik om detta med ansvar inför sina texter, makten man har som en kraft i media. Tarik nickade igenkännande och sa att just detta är en stor anledning till varför han eventuellt tänker sluta. För det är ju så, publicerade texter påverkar ju. Jag sitter och skriver detta nu - men du läser också denna text nu. Och någonting inom dig har förändrats på grund av det. Det kan du inte förneka. Alltså - jag har inverkat på dig. Ta mig fan, hade jag skrivit för en tidning som Aftonbladet med dess genomslagskraft i landet så hade jag varit tvungen att rannsaka varje del i mig och varje bokstav i min text innan jag skulle kunna publicera något.

I och med denna utbildning sägar jag inte att jag kommer bli en yrkesarbetande journalist. Jag vet inte om jag har tillräckligt med, vad ska jag kalla det, kraft för att rannsaka mig till en sådan utsträckning. Poesin är en annan sak. Att kunna fabulera sina egna historier, att vara sin egen skapare. Det är lättare att brinna i poesin, i uppmålade månljus och tragiska storstadsnätter.

Där är min hake så som den har varit min hake så länge - mellanrummet: etik och estetik - kan jag leva med att bara handla/hjälpa, kan jag leva med att bara skapa/uppleva? Nåväl, mycket återstår att se, mycket att lära, mycket att skriva. Men samtidigt infinner sig ofta en isande ensamhet när jag tänker i dessa banor. Hur mycket ansvar är jag skylidig till att ta? Ansvarets fiende (eller kanske vän) för mig är glömskan. När det blir för jobbigt kan man lätt ta till glömskan - teven, cigaretten, den dåsiga sömnen. Men om jag inte tror på glömskan - att jag tror på att all den skit jag ser verkligen måste tas hand om, vem annan har jag kraften att påverka med än just jag själv? Jag kan dölja det för mig själv med glömskan, det som säger: livet är jävligt orättvist. Orättvist ner i själva grunderna.

På väg hem från Stockholm läste jag ett nummer av tidningen ETC. I en artikel om Valerie Solanas bok 'SCUM' citeras Aase Berg:

Det är med hardcorewackot Solanas som med alla paranoida individer: de säger faktiskt sanningen. Helt och hållet. Den värld de ser, den finns där, full av konsirationer, sjuka samband, perversa mekanismer. Men; som invånare i verkligheten kan man inte uthärda om man inte bortser från denna sanning. Taggar ner. Räknar till tio varje gång man utsätts för en kränkning. Skiter i att det ljugs överallt, vitt och brett, att världen kryllar av blinda puckon. Vatten på en gås, med undantag för väl valda punktinsatser: det är det enda sättet att överleva, brukar jag tänka. Eller?