Och det finns några. Det är nog kanske bara inte alls många.
Jag lägger hoppet där, det är hon som har de vackra lockarna och har de vackra lockarna för att hon ser in i mig och ser min baksida och jag tror jag har rätt och hon är som ett blad vibrerande i sommaråskregn och hennes händer är vita bleka som kol och jag kan inte se henne jag måste skriva fram henne och hade du sett henne hade du underkuvats av blicken och jag tror att min för trånga hud inte kan bära min steg –

och utanför är där jag går, titta ned du som sitter i ett fönster (tomt som av Edward Hopper?) och jag går där och du ser mig för det är mig som du ser den första som du lägger blicken på
       och det är jag det är jag och du springer ner och hämtar upp mig.

Och i filmen som jag såg på kvällen. Han säger till den vilsna figuren med det tunna håret:

       Du är vad du älskar inte vad som älskar dig.

Och så blir det så, i en handvändning (att alltså tiden går och allt händer med den) –
   att du råkade se mig och att jag inte såg dig och att vi träffades tre år senare. Jag kunde prata med dig. Du var som den gamla damen som bara var där vid min sida. Vi pratade och det blev intressant och det ljöd starkt och det nästan pirrade –

       och det är ögonblicken. Någon ramlar bakom mig i kön. För mycket alkohol. Och det är hon som inte vill så mycket. Det är någon som jag inte känner som jag aldrig kommer möta eller se. Kanske på andra sidan jorden. Den som vi inte vet något om. Kanske den lider? Kan vara så, du vet vi kan inte bara vara oss själva, det finns fler. Det är ett stort kök, och alla kokar tillsammans.

Jag trodde jag bara var jag. Oj, hur fel jag hade. – sammansättningen.