Ondskan kommer flygande genom ditt kök
fönstret mot gatan, en glipa, det är öppet
Vinden tynar genom dig, dina atomer darrar
och hörseln dämpas av droppar mot glas

Katten visar sin glasartade svarta päls
stryker sig mot dina fötter, ben, viskar
Viskar väser och somnar i hörnet, dina
fingrar med slitet nagellack, stryker genom

Pälsen en sommar, nu vinter och minnen
tynar som blickar. Rösten hans glömd
under mattan, skulle ha setts där ute vid
hörnet, teet väntade, ångan mot fläkten

Kudden jämte den svarta pälsen, en inandning,
glömmer sakta, - man aldrig får det man vill ha
Somnar på en filt, ser dig i glipan mellan sömn
och vaka, det kalla golvet - på oceaners vila.

Ilskan växer. Cancer i min andedräkt. Det äckliga och ogästvänliga, min ensamhet. Jag älskade dig och det var vad som gällde. Hade inget annat. Och ett torn rasar. Man
   Börjar bygga upp igen. Försöker börja från grunden, då innan ögonen hade mötts. Frågar vem jag var då, vad jag ville. Det är ju verkligen så att jag förlorade mig i dina intensioner, jag gjorde dem till mina. Det fanns inget jag inte hade gjort för dig.
   Börjar hitta stenar som passar, bygger upp, finner att de passar. Och några andra kommer och går, man samlas i sängen, utbyter vätskor, säger några trevliga ord och vandrar vidare. Ringer upp några dagar efter och hoppas. Märker att där inget finns. Ännu ett substitut. Ännu vidrigare blir min andedräkt i nattluften. Jag för ett samtal med
   Dig. Berättar och du svarar. Säger att jag hatar dig och att du har gjort mig till intet. Och

är jag inget för dig så är jag inget för någon, allra minst för mig själv.

   Möter en människa. Medelålders, har letat länge. Åkte till Brasilien och hittade en annan människa. Från annat land, annan kultur. Är det dit jag behöver gå - Till dit, likt över atlanter? Kan jag avfärda dig i en sådan främlings ögon? Är den som väntar mig där din mördare?, - den som slår din blick ur min kropp?

Fast

Det är bara en natt,
har glömt att äta ordentligt,
kom från större stad igår
och nätters alkoholfyllda vaka.

Det är bara ett tillfälle,
imorgon faller jag in i vanan
igen, sätter på datorn,
får arbetet gjort

och du är igen längre bort,
nästan glömd.

Men just som det är nu, just här och just i detta ögonblick –
vid tangenter och skärm och musik
är du i din frånvaro en otillgänglig drog
och abstinensen river klor i mina inälvor.

Göteborg, Gamlestadstorget. Klockan är 23:10. Vi satt och pratade om andra länder. Färöarna. Om lunnefåglars färgglada näbbar och grindvalars ekande skrik över ogästvänliga vatten. Fyra är vi. Ljust i köket. Horisonten är fylld av ljus, ser Göteborgs innersta centrum från ovan. Och mina vänner rör sig därute någonstans. Och
även du.
Det doftar lime, timmen blir sen. Tröttheten borde dyka upp men gör det inte.
Själen finns inte, vi är materia. Och jag gör mitt motstånd. Och jag hör att jag har rätt, i vinden, i dofterna, i musiken.

   »looking back in retrospect, did you ever get what you’d expect?«