En man tittar upp i taket, i lampan.
Nu är jag här, tänker han.
De vrålar där utanför dörren, skriker.
Små utrymmen, många tankar.
Jag glömde mig själv, jag glömmer mig själv.

I lampan, nuet. Huvudvärken. Mindervärdighetskänslorna. Det dåliga självförtroendet.

De bankar på dörren. En toalett, stadens sunkigaste bar. Tisdag.
Stirrar i lampan. Här, nu. Du har valet. Vilket val? Jo –
Saken är den att jag är medveten. (Buddisten) säger att proceduren att minnas är det viktigaste. Att ständigt göra sin omgivning medveten. Att inte låta glömskan lura dig ner i diken.

Lampan.
Jag går ut.
Har en annan blick.
Ser mina två vänner.
Stannar upp innan de ser mig.
Nej, jag kan knappast låta detta fortgå.
Jag går tillbaka. Sitter tyst.
En öl drucken, en ny på bordet. Skjuter den åt sidan. Nej.
Lampan lyser fortfarande.
Tittar i hennes ögon. Tittar i stället för att bara titta. Istället för –
att bara ta för givet.

Hennes ansikte reagerar på olika sätt, de små subtila skillnaderna. Min andra vän sitter till vänster, han talar (pratar) med henne. Båda verkar upprörda. Nej, idag är jag inte ett medlande mellanbarn, jag iakttar. Vännen till vänster stirrar ut i kvart-i-elva-tisdags-september-natten, ser uppgiven och trött ut. Antagligen tentan som aldrig blir färdig. Han sneglar mot henne. Inga ord sägs. Hon väntar på att någon ska säga något, eller så försöker hon få fram några ord själv. Jag är ingen medlare ikväll. Nej, det räcker.

Jag är här. Nu. Tänk. Vi skulle kunna ta en promenad och tala om precious things. Jag räds vad jag ser. Detta stället är inget för mig. Men glömskan har glömt att jag inte borde vara här. Vem kan säga de små viskande sakerna som tinar den frusna sjön inom mig? Vem har yxan som krossar isen?

   Att slå ut. Utanför, genom. Och kanske att komma fram.

Melankoli?

Nja, mer troligen varje människas kamp. Den äldre mannen i de trasiga byxorna. Han kämpar. Eller så har han glömt en gång för alla. Men nej, jag tror inte det. En tillfällig berusning och sen till en ostädad lägenhet. Och ensamheten. Säkert ensamheten. Och de ser honom som en förlorare.

Det råa (kanske äckliga): medelklasskillen (teknikmedveten, stilmedveten, bloggande) som skriver om dessa människor.
Och den killen är jag.

Glömma?

(Huset i parken. Träd. Fingrar som rör vid. Fält. Henne.
En känsla av det totalt annorlunda. Den röda klicken färg som skapar hela tavlan. Åska och mörkermulet över stugan, men ur fönstret, ur hela inramningen glöder den rödröda eldstaden. En tavla jag såg. En tavla jag ser vid varje mitt steg då staden börjar somna, planas ut.)

”Såg du ett fönster lysa? Tänkte du knacka på rutan?”