Orden skall beskriva verkligheten. Eller? Detta eller.

Jag sitter kvar. Väntar på orden.

– Ja, det regnar mot fönstret. Sensommaren är här. Alla känslor som den bär med sig. Eller borde bära/känna med sig. Höstdoft och mörker-ilningar. Människor har den där lite annorlunda blicken. Tomma gator. Ok. Jag väntar.

Tar promenaden. Den lite längre. Viker in på de dolt upplysta gatorna. Det där vita förfallna huset. Någon bor där. Nån sa att det var en konstnär. Men det lyser aldrig i fönstren. Det ligger där, mitt i staden. Men i den lilla parken där knappt någon rör sig. Så öde, men så centralt. Hm.. allt är så underligt. Det var höst då när jag var här sist. Det är nog två år sedan. Jag.. nej, jag vet inte. Det står en skulptur vid fönstret. Den har den där röda klicken färg. Och så klar den blir i det dov-gula gatljuset. Blir stående. Vem var jag när jag stod här sist? Allt är, ja.. orden räcker inte. Och de vänliga ekarnas sammetsblad lyssnar lugnt på mig. Förvirrade människa, de viskar.

En himmel i mörker. Bara grå toner, nyanser. Jag gick där för några dagar sedan. Om man säger att man känner samhörighet och kärlek när man tittar på ett träd, när man tittar på ett träd och september-natt-vinden blåser hård, ja då säger de att man är galen. Men ja, jag vet inte. Utanförskapet har sina fördelar. Och hela världen är här, i mina ögon, i min hörsel. Vem minns inte de stunder då man strålade? Har man strålat så minns man att man har strålat. Fingrarna nedför den grova barken. Fingrarna nedför den lena hyn.

Allt som inte är. Allt som är.

Allt det där. Det stora, det vackra. Men det är tangenter nu. Natt. Sömnen borde sovas.

Sträcker ut händer, försöker omfamna. Men nej. Allt som är, är. I vissa stunder, i vissa gränsområden. Nej, jag har inget mer. Detta är mina ord. Försöket att berätta för dig att jag skulle kunna ge dig allt du vill ha. Försöket att berätta att jag önskar er alla så mycket kärlek och glädje. Försöket att brinna igenom, slå ut, ta tag genom orden, texterna, skärmarna, bilarna, fartygen, städerna, gränserna, ondskan, orättvisorna..

Och så visar klockan vad klockan är. Och så visar natten vad natten är. Jag träffade alla människorna idag. Jag satt på det stället, och på den baren. Fast händerna är tomma, tanken vill hitta en rak bana. Bussar. Rödljus. Neonljus. Jag var där förr. – Och jo, rynkorna visar sig, ålder visar sig.

Jag sa till henne: ”Dina tankar förstör din lust.”
Hon sa ja som om orden identifierade, ringade in problemet.
Men jag sa det till mig själv samtidigt.

Och om mina ord skulle visa en röd tråd för en läsare, så har jag inget med den tråden att göra. Någon skrev: ”Jag har en kropp för jag känner mitt hjärta slå, jag lever i en värld för jag ser den omkring mig.” Ja, jag håller med. Men mer är det inte. En kropp, en värld. Eller.. det där andra?