Hur kan ett helt land smaka surt? Hur kan ett Sverige med mörkermaniska dunkelgrå moln som tar aptiten att bara vilja vara från en tillåtas att finnas, att existera? Nåja, det är väl bara jag som tänker så. Lyssnar på Can. Långa repetitiva stycken från 70-talet som man vibrerar av, eller som jag vibrerar av. Ja, musiken börjar bli lite viktigare igen, den för in lite glädje och tryck i min tillvaro. Fantiserar fram filmscener när Thom Yorke sjunger en cover av just nämnda Can. ’Lala.. - Who wants to be a thief? – (Sedan irriterande bra skrikande gitarr som upprepar sig igen och igen och jag skruvar in mig i högtalarna så gott det går). Fast så tittar jag ut och multenSverige är där igen.. inte bra. Can ville ta människorna ur musiken – göra den till en (djävulsk) maskinell rytm. Jag vill ta Sverige och multenheten ur mig – göra mig till en nästan känslolös robot. En robot som bara kan känna rytm och uppskatta just den och sedan sätta alla Cans låtar på repeat och leva loppan.

DN.se skriver om Nietzsche idag. Han påverkade tydligen Stalin och grabbarna i Sovjet också. Där ser man. - Vem vill inte bli en övermänniska? Nåja, mångtydig är denna herre, mångtydig alltid hela tiden. Det är som om:

- Jag tycker du är irrationell!
- Men om det rationella egentligen är det irrationella, är jag inte den som är sant rationell då..? Förstår du vad jag menar, eller tycker du jag är för irrationell?

Äh, sen skriver jag om naturen:

”Och skogen är där, träden som monumentala pelare sträckande sina händer och fingrar mot himmeln, mot skyn; en sal, ett varmt sköte som doftar bär, grönska, liv och fåglars blickar. Rör sina fötter snabbt, springer över kulle och sten, tittar ditåt, tittar däråt. Vem är det som finns där borta, bakom bäcken, bakom gränserna? Det sjuder av intryck, grönskan målar tavlor, den tunga doften av väl mogen svamp hänger likt dagg i luften. Men..”

..och försöker locka fram en känsla av skön samhörighet men lyckas inget vidare. Det får bli storstad istället – elektromusik, rytmer, in i! - Samhörigheten med människor! Skriver vidare –

”Nu läser jag en diktsamling av en kvinna född cirka tio år innan min egen födsel. Och då jag ser henne på ett fotografi i bokens ena pärm skyndas jag tillbaka i mina minnen. Och då är hon där igen, inte författaren utan hon som alltid är där. Minnesflickan. Så likt likadan i svart top och ett kors i länken runt halsen. Författaren söker inre svar, ligger på en soffa och berättar för en man om hennes förbrytelser och avståndstaganden. Och så gör också minnesflickan. Ja, fotot, så lika de är. Jag ser henne i varje rum, utan och innan. Och inte kommer jag att tala med henne. Men läser om henne gör jag, i boken av författaren. Diktens djup jag behöver, minnesflickans djup jag behöver. En silversnodd runt min hals, jag andas dy och alger, komplikationerna jag behöver, utan dem en tomhetsförankring jag knyter.”

..men det blir bara sentimentalt. Och –

”Så letar man efter sig själv, rotar i det glömda, i trakter, i jorden där jag lekte. Det är som att drömma maror och skynda sig bort, att vakna. Men att leta gräva i siget själv och inte hitta, nåja, en sköld jag tappar, det är inte vackert, inte vackert där inne. Och minnesflickan hånler.”

..äsch. Ska fan ta och lägga mig på sängen en stund. Ligga helt still. Som ett djur som hämtar nya krafter. På savannen, på stenen, blick stilla. Repetitiva rytmer. Där kommer ingen åt mig. Men jag kommer tillbaka, jag –