(…)        Dock
är dörren stängd, sekunderna vandrar plötsligt vidare, tiden, den raka linjära
blir uppenbar, ljuden runt omkring hörs igen, cirkeln slås itu - du ramlar ur bilden.
Och då hon/han lyfter sin kropp från stolen, lyfter sin väska, drar anden ur dig
och vandrar mot dörren
stapplar du strängt som en myra i strid mot dig själv, mot dina gränser och
frågar jämrande tyst om ett svar, ett svar
från det okända – från ditt okända.

(...)

Om du ser ett fält,
vidsträckt och öppet
kallande på dig,
yttrande ditt namn,
spring!, spring och
ta det i din famn!