Jag vänder tillbaka till Vilhelm Ekelund. Denna gång genom att åter läsa Ulf I. Erikssons essäsamling 'Exempel - Anteckningar i levnadskonst', - en bok med stark röst. Eriksson vänder avigsidan till, vänder på värden och föreställningar genom att skriva om "enskilda och kollektiva revolter", människor och rörelser som slår eller har slagit emot den "homogena, borgerliga verkligheten".

Bokens första essä är en 'Marginalanteckning till Vilhelm Ekelund'. 1906 tystnar Ekelund som lyriker och träder in i en mer "filosofisk" bana. Trött på vemodet, melankolin och poetens och lyrikerns svartblå självdestruktiva själ rivar han fingrarna mot sina väggar och letar efter en ny vilja - en individens utopiska möjlighet att "försätta sig i paradiset". - "Möjligheten af en hela den mänskliga lifskänslans stegring." Men med bara viljan till vapen är det svårt att vandra de längre sträckorna, att beträda de horisontvida svalkande fälten - något mer behövs, kanske en öppenhet:

I det Ekelundska författarskapet gör sig alltmer denna tendens gällande: att bjuda ut sig åt sol och vind och väder - det vill säga: själva det "mänskliga" skapandet är att ställa sig öppen, göra sig tom; bli en mottagande, en älskande. - "Vill du hålla dig upprätt -: fall! på knä. Endast i vördnad är människa människa."

Ekelund har en ursprunglig misstanke om alltings obotlighet i människan, att männsikan likt vargen i flocken bara vill nå högre status - "med sanning vilja de endast ha något att skaffa under den förutsättning att det duger som maktmedel i deras personliga kampanjer". Ekelund söker något annat.

Den utopi han framställer är en moralisk utopi i så motto att den innehåller ett otidsenligt och "omöjligt" avståndstagande från vad allt vad makt och beundran, "vinst och välde" innebär; den vänder sig instinktivt bort från vårt samhälles innersta livsnerv, prestationsprincipen, för att istället eftersträva "en gudomlig apati, en exstatisk flegma".

(...)

"Vem har sagt att den mänskliga dådlystenheten i all framtid måste regeras av strid och antagonism, av könskamp och hat och äregirighet?"

Hur ter sig då denna 'den andra, nya människan'? Eriksson lånar ord från Herbert Marcuse:

"deras bild är glädje och uppfyllelse; deras röst kommenderar inte utan sjunger; deras gest skänker och tar emot; deras handling är frid och gör slut på erövrandets möda; de är frigörelsen från tiden..."

Vinden viner. En kall sträng nedför min rygg.
Jag är här. Det är detta.
Vinden som viner. Flyger genom rummet
runt mina axlar, skuldror.
- Nuet, det lilla.

"I det futtiga och triviala öppna ett perspektiv,
lika glansfullt som trots någon romantikers vision."