FRÅN TVÅTUSENFYRA.SKREV-UTAN-ATT-SE-TILLBAKA

vad är det för svärta? på mina fingrar? i avstånd en eld. hela tillvaron här är infångad



(lyssna på godspeed you black emperor, blaise bailey finnegan III)




ur ingenting. det föds ur ingenting. märker att - svärta - finns på mina fingrar

en ruta. tom. något bakom som stör. invecklade mönster ur en loopad kamerasekvens. då sången
vänder, då rytmen bildar uträckt tunga stormar en hänsynslös kraft in i -

en man skriker
kvinnan ler
någon i ett annat land, då, nu älskar med dig hela tiden - ur looparna hörs egendomliga ljud, som skrik-
ande japaner. de som inhandlar de flådda kycklingarna andas på min ruta. jag kan inte spräcka den. vem var vem i den sekvensen? någon som inte är, någon fastnar i ljudvågorna
det är ett skäl
din hand i en kuvös

ur ingenting.

en man närmar sig en liten flicka. hennes ansikte reflekterar gatljuset. mannen närmar sig. han skymmer henne. hennes ansikte
är svart.
mannen går vidare. hennes ansikte lyser igen.

tre tusen kycklingar avrättade. en enorm värme springer ur din hand. ett varmt platsen på jord. avtäckt. ben knotiga. de säger att hon har cancer. de talade om för dem att hon var farlig. det tysta det ljuder för endast dig.

looparna fortsätter ut och in. han och han älskar. bakom storstadsväggarna vilar det tomma rummet. älskar med dig
hela tiden
när bilden tas upp av den andra bilden utvinns en evighet. och du är i bilden. jag kunde se att du inte var tillräckligt intresserad för att stanna upp just där. och nu när du har gått ut - stannar jag i looparna - som är dag och natt - allt i omtagning.

hon bjuder på kyckling. jag äter med stor aptit. när hon talar spottar jag ut delar av en vinge på henne. jag får bilden av animerad pornografi. vingdelarna rinner nedför kinden och över överläppen och in i munnen. hon stönar. allt i looparna. hon är utanför. i evig upprepning: jag.





Jag är instängd i ett rum. Rummet är kalt på väggarna förutom en tavla. På tavlan ser jag mig själv. Det är nu tjugofem jag varit här inne. Hela mitt liv. Tavlan är gjord i mig. Varje gång jag ser den ser jag hur jag ser ut. Jag är ALLTID likadan. Jag har en bebis i min käft. Men så har det också alltid varit. Jag kan inte göra något åt det. Men jag har inget att göra något åt. När jag känner på min käft känner jag ingen bebis. Jag känner bara torkade läppar och min avhuggna tunga. Rör jag fingrarna över mina utväxter på sidan av mitt huvud känner jag heller ingenting. De kallas öron. Jag kan inte höra. Jag rör vid mina ögonglober. Ibland plockar jag ut en av dem för att se bakom mig samtidigt som jag ser mig själv i tavlan. Jag har en bebis i min käft, samtidigt är allt vitt. Halvskymning..







tanken upprepar sig. avstånd tilltar. på en perrong just då du ska stiga på hörs ett elektriskt skimmer. allt förutsäger den kommande tragedin. när det rör sig, då träden dansar. då hör du honom komma närmare. han finns där du stannar. ett elektriskt skimmer. plötsligt brusar det till. din hand skakar. du flämtar till och tappar balansen. handen mot räcker. vasst. det doftar blod. blått skimmer. blått skimmer. till hands har du ditt mod. eller inte. var tar dig detta tåg? skimmer. nästan en inverterad dimma. diskrepans. för tio år sedan. i slöjden i skolan. handtagen som du misslyckades med. nu sitter det där. där i din hand. tanken upprepar sig. det är så, du vet det sannerligen och heligt. du har lämnat framtiden bakom dig. plötsligt, det blå skimmret blir svartvitt. om livet varit här. en stilla klagan, men inte från dig, från handtagen. det brinner i tredje vagnen.





allt du har sett har bildat dig
du kommer inte undan
detta: är skräcken som maler dig till färs
den lilla japanska flickan med det svarta håret - hennes rörelser är förvrängda
mina naglar är nedbitna
jag föds med henne ur brunnen
jag knullar med ett missfoster
allt i mina drömmar

skadan är skedd
jag hör min vän och älskare komma
det är där – diskrepansen mellan dryckenskap och rationalitet
hon, min älskare, är min försonare
där andra går bet, där finner jag ro
jag TITTAR ut mot havet
de som är därunder är hennes
och jag skrattar över hennes blod

allt du har sett har bildat dig
du kommer inte undan
hör mig: du har ingen plats att gå
vi är de återgångshindrade; urskurna ur vårt eget känsliga kött
min älskade tar mig bakifrån, låter hennes hår välla över mig
hennes blåvita händer masserar min rygg
i skärmens reflektion ser jag den högsta skräcken
och den endaste orgasmen

nu ligger hon på golvet – skadan är skedd
i looparna ser jag henne komma och gå
du vet, när du dör så föds du igen
allt i olika dimensioner
du kan aldrig dö
kurtz viskar om skräcken
men han vet att efter den efterlängtade dvalan
kommer han att vakna upp igen – på precis samma ställe



mammon
sjud, spensla, integrera – detta ÄR ingången till estetiken nu, och vem, blir härskare? drop the bomb, kill them all
jag tror jag gråter. ett budda-ansikte, ett regn, låt mig bli soldat.

världens vackraste inledning
hans sköte i eld





lättnad din skeva bild av verkligheten är ditt sömnpiller
de som har icke skevnad - de är de sanna hjältarna



grönt, guld, rött, gult, brandgult, svart i sammansingularis ett tecken för den pånyttfödde, och jag måste tillägga
den litterärt pånyttfödde

i och med det
att du sjunker
sammankopplar du färgerna


hennes hår brukade vara sen-sommar-brunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken

loopen går runt - en skugga dansar utmed skuggkanten - allt allt är tillåtet - allt allt krävs geni att se



jag ser en omänsklig figur på vägen till höger. eftersom jag är en annan idag kan jag inte säga någonting. men jag iakttar. det är då jag inser att det är min skugga som övergivit mig. jag spottar på den.



mitt liv är en bok. mitt är mitten av boken. på sidan precis mitten. eftersom jag inte kan läsa föregående sidor och inte heller de kommande är jag fast - fast förankrad i nuet och dess kval. att inte kunna uppleva då är att fattas, att man kommer till nederdelen av läkarnas diagnosverktyg. då somnar jag min eviga sömn eller så tar jag den distade verklig-enheten eller verkligheten till hjälp och för över mitt skrumpna skal till livets manglar. det är i och med detta man (jag) finner ingången till estetiken. en kvart, fem minuter, en timme - vad som, bara jag får uppleva rytmen och det extatiska i att få vara en av de som flyter med orden - det som flyter med rytmen.




vidare skymtade den samlade hopen av människor ett gulaktigt sken - ett liv med glans.




det är det rödaktiga fotot
det som sammanstrålar en hel period
som ställer mitt jag mot mitt förra jag
rött som hennes innersta
hon slog mig tre gånger på kinden - sammet till bly

det är det rödaktiga fotot
nu, som allt, distat och osynligt
jag gömde mig bland buskaget
du fann mig med din blixt
en demon stod bakom mig
- rev ur min ryggrad





på väggen sitter ett foto. det är helt i rödaktiga nyanser. skulden är min. objektivt sett ligger du bredvid mig. subjektivt sett är allt igenom ganska trasigt. en fadd önskan om annat. men allt stannar där. jag är orörlig. på ett papper en gång skrev jag lösningen till detta problem. hon brände upp det. jag redigerar livet. under mig, under sängen, under sömnen, under mitt medvetande - tre demoner, alla redo att spetsa mig.



vad är det för svärta - på mina fingrar?
vad är det för smärta

blodet

skogen skräpet döden jävligheten
brast ut i tårar
knulla detta till avgång
vilka är vi
när vi finner sjukdom
i det friska
- säg, när ska sjukdomen ta slut
när slår vi oss ned och intar vår väl behövda kvällsmat?


låg lila dimma, landskapet är täckt av dödskallar
en spark i min mage, jag lutar mig mot mig själv
tomrummet blixtrar till, tabletter och sprit

en gång såg jag en flicka, jag ska aldrig glömma


jag vill bli galen
varför?
det vet jag inte nu
det vet jag när jag är där
men då hör du mig icke



titta