En människa, en dator.

Jag sitter på en stol.
En stol på ett bibliotek.
Det är vad jag vet.
Världen är inte som den ska vara.
Hur ska den vara?

Om jag visste det, så…

Varje hjärnhalva är en skyttegrav.

Ann Heberlein:

(Ingenting. Ingen vilja. Den stora tomheten. Ett tillstånd utan begär. Utan lust. Utan längtan. Utan frestelser. Utan sånt – ting – som kan förvirra, förvrida och göra illa. Så tänker jag mig Gud. Eller snarare föreningen med Gud: ett himmelskt tillstånd. Himmelriket. Det Hinsides. Som Ingenting. Den där befrielsen. Att slippa alla de där begären som aldrig kan uppfyllas. Att få lov att sakta försvinna bort. Slippa mig själv. All denna fåfänglighet. All meningslös strävan. Att släppa taget. Sträcka vapen. Hissa vit flagg. Försoning. Till slut.
    Tar du emot mig, Gud. Där i det stora vita? Finns du där och väntar på mig när jag kommer? Tar ensamheten någonsin slut?)

Ja, Gud. Alltid är han borta, försvunnen, likgiltig. Det gör mig arg. För några dagar sedan skrev jag följande stycke:

Jag såg en ängel.
    Där över husen. Flög fram och tillbaka. En gammal mack. Ett nedgånget kafé. Midnatt. Där ovanför byggnaden. Ja, jag trodde mig se en ängel. Men –
    Dagar och år senare stod det klart för mig att vad jag sett inte var en ängel. I det där så mystiska skimret hade jag sett en övermänniska, en människa bortom människan. (Miss)förstå mig rätt nu – alltså en varelse som aldrig kan finnas, den där rena raka goda sanna människan som är så rar att den får flyga i vår Guds himmel. Den där människan som har blivit en stjärna på natthimmelen och överöser oss med nåd och förlåtelse. Ok –
    Jag såg en avbild, ett abortfoster, en perverterad dröm, - kanske ett av historiens största skämt. Alltså; vem sa att det var till denna varelse vi skulle sätta vårt hopp? – eller! – bättre förklarat: vem sa att detta var vad vi skulle tråna efter att bli? Och följdfrågan ställer sig som om på egna ben fri och klar: vem kan bli en sådan underbar varelse, en sådan upphöjd människa – alltså en ängel?

Att vara med Gud kanske inte är skönt, upphöjt. Moodysson säger att hans Gud är en kämpande Gud. Man kan nog inte luta sig tillbaka och insupa Gud. Nej, snarare är det tvärtom. Glömmer du verkligheten så glömmer du Gud. Du kan inte sluta dina ögon, du kan inte glömma. Då faller du igen. In i glömskan. In i lunket. In i mannet. Handen är en knuten näve, inte avdomnad och sovande. Federico Garcia Lorca:

Ingen sover i himmelen. Ingen. Ingen.
Ingen sover.
Men om någon sluter ögonen,
så piska honom. Mina barn. Piska honom!
Det skall komma en utsikt av öppna ögon
och onda rinnande sår.

Fingerspetsarna skakar en aning.
Gud, ja… -
Och sen kommer alltid tvivlet. (Tvivlet tvivlet tvivlet.) Som vanligt. För: -

Allt är relativt -

Jag satt mig ner för att försöka fundera ut vad det hela handlade om. Men jag fick gevär och våld och köpcentrum och droger och gatlyktor och bröst och bringor och hus vid havet och min flicka och hon den andra och alla på en gång och genom ut genom för en gång för alltid för alltid nej det tar slut nu nej vem vet jag frågade filosofen jag frågade domaren jag frågade fröken sverige jag frågade reinfeldt jag frågade sahlin jag frågade alla och så blev det tyst åh så tyst åh så tyst det värker det värker - Om man är två stycken om man är två stycken i mitt huvud om det är två färger men inte svart och vitt nej hela tiden där i mellan - Gråzoner vad är det vad är det kan man finnas där klarar vi av det nej det gör vi inte jo det gör vi i allt som allt och jag du finner det inte jag blev aldrig den jag ville bli jag blev aldrig den jag ville bli jag blev aldrig den jag ville bli. Steklar Iglar Spindlar Skorpioner Vattenverk Gammastrålning STALKER Gud Jesus På Vinden I Kloakerna Megabyte Gigabyte Terabyte Venus Jupiter Sisyfos Avstånd Antändning Orgasm Helhet Halvhet Ditt Endaste Skrik. Einstein hade fel. Einstein hade rätt. En matematisk gåta som ingen människa någonsin löste.

Finns Gud mellan raderna? Mellan idag och imorgon. Mellan avstånd och samhörighet.

Det där vet jag att jag aldrig får reda på. Kanske –