Det gjorde jag.

Gick i de äldre kvarteren idag. Mot stationen. Det kändes som om jag var i Malmö. Butiken i hörnet. De där byggnaderna. Den obeskrivbara känslan. En kompis hoppade på tåget. Försvann bort. Släckte min cigarett med skon. En tom station.

Mindes vad jag hade läst. Allt är redan tänkt. Så, då kan jag öppna, ta emot. Allt, himmeln, buskarna, träden. Närvaron av en vän. Öppenheten. Eller, närvaron är en vän. Att ta emot så länge det varar. Märka att det där existerar. Så tydligt detaljerna och människorna visar upp sig. I varje liten situation döljer sig en historia.

Promenaden nere vid floden.
Broarna där i fjärran.
Handen är avslappnad, inte en hård näve.
Öppna upp, bli en mottagare i själen.
Det är så lätt att glömma. Näven blir så lätt hård.

Sommarkavajen är på, jag hoppas på det bästa -