Jag tar promenaden tidigt på morgonen, natten dunstar stilla bort.
Ljumbrisköld, statiskt klingande ljud. Horisonten tynar, grönt, blårött, över –
och under. Mina trötta skor rör mig framåt. Sparkar stenen, ja det är långt ner –
ett avlägset ljud i vatten. Hör min egen andning. Fasansfullt stilla. Det är bara iakttagelser.

Ensamhet kommer ibland som en fasa. Griper hårt
runt magtrakten, pressar, pressar –

Jag anstränger mig för att överföra scenen, att göra den
till det ”det andra”. Hon kommer fram i mitt sinne, en bild, - och
det är musiken som blandas med hastigheten av mina steg, diken, glöddiken
så djävulskt tysta, men ändå, det där,
det där statiskt klingande ljudet, som kirurgstål mot asfalt –

måste stanna –

Scenen, det är scenen. Och mitt uppdrag är att ge er det av mig upplevda,
och varför, ja varför? Varför? Det är det
man aldrig får svar på. Inte du, verkligen inte jag. Det kanske rör sig om överskridande av sig själv till ett annat till dig ditt det hela andas inte sluta för vi bryts upp och din hand är inne i mig jag är inne i dig ditt hår över mina axlar min hand på mig själv på dig vi fångas både du och jag som om en enda när vi ser i spegeln

Kan du se. Det är mina steg nu på morgonen. Dina steg. Det där metalliska ljudet –
en ton av grönt, bara som dimma dis, fasan en hand en klo i magtrakten

faller och du tar upp
vi tar upp jag tar upp.

Jag är den som aldrig kan och
aldrig kommer att sluta.