Idag såg jag en omöjlig människa, en människa som inte kan finnas. Hon satt på ett kafé, runt de sextio, ganska ful, otvättad och kläderna var sånt man inte ser på människor längre. Hon hade ingen vart att gå, kände ingen, pratade inte med någon. Hon hade inget namn, kunde inte läsa, hade dålig syn. Frånsett henne var det bara jag som satt på kaféet. Om nu detta kafé existerar. Alltså - hon fanns inte, hon finns inte. Men hon var den lyckligaste människa som jag någonsin har och kommer att se, att träffa. Varför? För att hon log ett leende som inte kunde tas bort, hon var allt som kan varas, allt som är ett nu, omöjlig att böja, ändra eller påverka. Hon såg varje solens nyans på trädet utanför - från varje möjlig vinkel. Hon var och är alla möjliga perspektiv på en gång. Utplånad. Omöjlig. Människan som inte är människa.

Det ständiga blivandet. Rörelsen.