DANIEL JOURNAL

NY BLOGG

2010-03-09T19:09:00.002+01:00

Jag kommer att sluta uppdatera denna blogg inom kort pga tekniska problem. Men jag har en ny på gång, ta gärna en titt på följande adress:

http://journal.danielized.net

BLODRÖDA TAPETER (FRAGMENT) -

2010-03-04T21:08:00.001+01:00

Klockan är 19:47. Det är Torsdag.
Blodröda tapeter.

Soldaten som vandrar över fältet -
Han kan vara jag, han är jag. Fast vi är på olika
platser, vi kämpar olika krig. Min är en själ som
ibland då och då några gånger det händer i avskummet skriker.
Och han som vandrar i skyttegraven, den som är dunkelt
upplyst, några ljuspunkter i skyn, vandrande punkter
i hans ögonglober. Ibland ser vi hans ögon -
ljuset skiftar – ögonhålorna blir tomma. Valv tomma -
ser inte ett ljus. Och blodet.

Verkligheten är en nykter plats.
Den dryper med sina krav och eftergifter.
Jag gick gatan ner. Tittade bakåt. Någon visslade och pekade. På mig. Han sa: ”Tro inte att du är annorlunda, det kommer även till dig, tro inte att det där du känt är en annan värld, något annat, du är sluten här, så som vi alla andra är slutna här.” Tiden är linjär. Och den stryper dina tillgångar. Detta är min värsta mardröm. Valv tomma, skelett – vitt starkt ljus. Smuts på snön.

Nåja, stiltje i vintern. Vinet mot snön. Den fräter
ner genom. Ett hål rakt ner. Rött. Gatlyktorna är platser. Skådespel.
Ljuset spelar med mig. Genom och över. Tillfreds, vill ha mer.

(…)

Jag kan inte skriva om det som står över, det som är vackert, det som har värde, det andra. Det vore lögn. Jag är här nu och jag kommer vara här ett tag till. I verkligheten. Det andra, det andra är eskapism. Jag säger inte att det inte kan funka för dig. Det kan det för vissa. Jag tror det. Men som det ter sig nu. Jag stannar här. Dagen och vintersolen tär. Den lilla staden tär. De vanliga blickarna tär. Och igen, vintersolen, den sticker i ögonen. Diset som ligger över heden. Solen genom. Är det vackert? Det kunde vara så. Jag stannar här. Solen äter mina ögonglober. Stannar här, stannar där.
Blod på snön.

(…)

Pianot i hörnet, det hörs knappt i inspelningen.
‘I will not stand away from the window,
for I am the nights loyal police.’ -

I en målning av Edward Hopper: ‘Nighthawks’
ser jag skuggor och mörka gator där utanför. Där
utanför, för därinne har de samlats, kvinnan och männen.
slutna i detta rum är de en gemenskap. Inte något av vikt, men -

När solen just då sticker i ögonen och munspelet
i dunkel inspelning upprepar sig får jag denna scen i mitt inre.

Och just, – ibland är jag därinne med kvinnan och männen,
men, ja -

Nu när jag sitter här: min mor är här, min far är här -
men skuggorna hägrar, tystnaden i den nedsläckta staden
lägger sig vagt över mina knän.

Och pianot hörs igen, några toner bara i slutet, men helhetsintrycket
blir så bra av detta. Det lilla penseldraget av klarrött
i den gråaktiga målningen/teckningen. Det lilla som skapar -

CB sa att defekten skapar skönheten. Eller var det kanske EAP. Ett perfekt ansikte är inte perfekt om där inte finns en defekt. Något måste fånga blicken. Kanske drömmen om det tomma perfekta ljust upplysta vita rummet är en utopi. Vinet som sköljer ned den lugnande tabletten – somnar på golvet vinet rinner ut och en röd fläck sargar den vita utopin. Defekten skapar skönheten. Och om -

Jag är denna defekt. Det regnar utanför kvinnan och männen. Vattnet rinner ned i kloakerna. Ett stilla visslande mot rutorna. Jag är regnet. Där utanför. I min egen melankoliska prakt. Jag ser ljuset här ute ifrån, jag ser kaffet som hälls upp av kvinnan, jag ser mannen läsa sin tidning och röka sin cigarr. Jag hör deras småprat om kriget där på andra sidan. De nämner att de har det bra här. Jag är regnet som rinner nedför rutorna. Och jag är, efter allt, inte missnöjd med detta. I Edward Hoppers målning är detta regn och mörker – ‘demoner som stängs ute från gemenskapen’ – just defekten. Defekten som skapar skönheten. Defekten som skapar tavlan, scenen. En fläck blod.

RAPTURE

2010-03-04T12:11:00.004+01:00

Ju mer det sköt i höjden ju längre blev avståndet mellan kronan och rötterna, och det ledde till en alltmer ökad spänning mellan dem... Motsättningen förde efterhand till direkt konflikt. Än strejkade lövverket, än rotsystemet, och i båda fallen blev trädet i sin helhet lidande på det, avstannade i växten... Men trädet kunde inte leva varken utan rötter eller krona. Motsättningen blev dess öde, splittringen förödde dess krafter, tills slutligen stormen tog det och det föll med ett brak, kronan förtvinad, stammen murken, rötterna döda.

- Ur "Långt borta, mycket nära" av Artur Lundkvist

STALKER

2010-02-26T16:27:00.002+01:00

jagar mot zonen
måste över bron
hör sång som om den kom från havet
va?! någon där. måste framåt måste framåt!

måste ta mig över bron.
stannar en stund. tar fram kameran.
det röda döda badlands-landskapet stinker av radioaktivitet.

jagar mot zonen. jag kanske redan är inne i den. dagar och nätter försvinner. döda djur. mutanter. jag har inte hört musik på tjugo år. döden lurar i buskar och skuggor. måste bege mig vidare. mot något.

vandra vandra. alltid samma djävulska rytm när fot efter fot trampar hårt i denna ruttna gudsförgätna mylla. alltid framåt. aldrig andas ut. zonen. zonen. zonen.

2010-02-25T13:54:00.005+01:00

Foto taget av Andrei Tarkovsky. Hittat nånstans på nätet.

inga ting av vad blev tom

2010-02-18T15:04:00.006+01:00

jag frågade efter hemligheten -
svaret kom;
även hemligheten var en hemlighet

Joy Division - Twenty Four Hours

BÖN

2010-02-17T14:37:00.001+01:00

fragment; vidare, mot något -

2010-02-16T13:40:00.004+01:00

4.

Och någon annan sa (strunta i att fundera på vem) – ”Ögonblicket och den ständiga följden av ögonblick, det är mottot för den absurda människan.” Camus Främlingen ser bara att han finns i världen. Han mördar en människa, men han ser bara slumpen och omständigheterna. Han kan inte se sig som oskyldig. Hör du? Vem är den oanständiga människan? Han avrättas till slut, men han hoppas att så många människor som möjligt skall dyka upp och att de ska klandra honom och skrika till honom. En upplevelse är en upplevelse. Ögonblick efter ögonblick. Ja, ni hör den ständiga motsättningen Individ/Kollektiv.

Det är inte moral jag försöker förkunna, det är öppningar. Du är tillsluten, inget kommer fram, inget skapar en skillnad. Det är denna skillnad jag vill ge dig. Oanständiga ord jag kanske skriver, men ta in dem. Det är så viktigt att ta in den. Glöm ordet fakta, upptäck ordet INTENSITET. INTENSITETEN skapar skillnad, ger dig en ny blick.

Om du släpper allt. – Om du släpper allt. Om du släpper allt. Vad finner du då? Den mörka tomt tomma tomheten? Kanske så. Men kanske du inte ska rädas den. Vem vet, den leder kanske till något annat – Eller! – den måste leda till något annat! - Skillnaden.

5.

Du kanske har hört musiken någon gång. Eller sett solen. Eller slängt dig ut i sommarens svalkande hav. Minns du? Sådana ting, sådana INTENSITETER glöms lätt. De tynar bort, de är inte längre en del av den du är nu. Men så slår ett minne fram till dig.. Du träffar en gammal bekant, du ser ett foto, du hör något som du inte kan placera, men som du känner igen (musiken). Och för ett förtrollat ögonblick minns du, är du - på den där platsen, i den där så underliga stämningen. Och där kanske du förstår vad INTENSITET är.

Kan du slå dig tillbaka? Kan du uppbringa dig till att se igen.
Jag säger: Allt är möjligt. – Allt är möjligt fram till att man lärt sig genom årets gång att allt inte är möjligt. Men! Allt är möjligt. Det är de enda ord du behöver komma ihåg.

Det finns andra världar.
Den värld du ser nu, kan du se som en annan värld.

”Be drunk, be constantly drunk.
On wine, poetry or virtue as you wish.
But remember, be constantly drunk!”

6.

Och plötsligt vara musiken musik,
och plösligt vara bilden bild.
Hela universum skakar!

jag har målat -

2010-02-15T15:01:00.000+01:00

sårskorpor; sprickfärdig

2010-02-15T13:06:00.004+01:00

Friedrich Nietzsche:

The word Dionysian expresses an urge for unity, a reaching beyond the person, the everyday, society, reality, beyond the abyss of passing away: a passionate and painful swelling over into more obscure, more full, more lingering states; an enraptured yes-saying to the overall character of life as that which is the same, of the same power, of the same bliss in the midst of all change; the grand pantheistic shared joyfulness and compassion that approves and sanctifies even the most frightful and questionable aspects of life; the eternal will to creation, to fruitfulness, to return; the feeling of unity in the necessity of creating and destroying.

The word Apollonian expresses the urge for complete being-for-oneself, for the typical 'individual', for everything that simplifies, sets in relief, makes things strong, clear, unambiguous and typical: freedom under the law.

dionysos - jävla fragment

2010-02-13T12:17:00.003+01:00

Den ständiga kampen. Det orättvisa.
Och någon gång måste man börja undra över vad som är rättvisa.
Eller! - existerar det någon rättvisa? Är rättvisa att släppa taget om alla aktörer och låta de spela det spel de vill? Vad är rättvisa? Vad? Vad?

(Kontinentalsocknar slåss mot andra kontinentalsocknar. I ögonvrån spelar grön eld över den intagna staden.)

1.

Jag läks genom orden. Så sa Vilhelm Ekelund. Jag förstod inte tidigare, men jag förstår nu.

2.

En klyfta framför mig, en avgrund. Framtiden har aldrig känts mer påträngande, mer öppen. Jag är tomt mottagande skal. I varje stund lämnar jag då-et och står inför sedan-et.

3.

Påträngande.
Prestation.
Du ser ut ur fönstret, men ser ingenting.
Dammet på ditt skrivbord, solen visar det tydligt. Så orörligt.
Oanständigheten. Vet du vad det är? Vet du verkligen det? Är du fördomsfri? Nå, tänk igen. Idioten som skränar och dricker på torget, bussen. Vad känner du inför det? Lyssna! – vad känner du inför det? Lagen, och den andra lagen. Den där människan kan man inte tycka om. De Sade.

Till slut måste man ställa sig frågan – vad är egentligen frihet? Hörde du? Jag hoppas det. Frihet.. Individen och kollektivet. Njutningen och etiken. Befinner du dig däremellan? Ja, du är inte ensam. Nämn en person som inte gör det. Ja, vem skulle det vara? – Dåren, barnet? Ja, kanske.

Någon skrev en gång: ”Den som genom vilja har blivit barn igen, den är det sanna geniet.” Men oanständigheten? Den fula mustaschprydda gamla kvinnan i trasor. Hon går mitt i staden mellan människorna. Hon ler ständigt, och spriten finns i innerfickan. Hon tittar på träden och barnen som leker, solen och snön som sakta smälter och visar vägen mot våren. De spottar på henne, ropar fula ord efter henne – men tänk – hon bryr sig inte. Och någon annan sa; - Vill du bli fri - ”blif en dåre!”

Skulle du kunna ta förödmjukelsen? Eller köper du det senaste trendigt accepterade plagget? Lyssna på mig. Strunta i allt det där som drar dig iväg från dig själv. Det finns tusen möjligheter i denna värld och de blir fler och fler. Att avsäga sig dessa? Vem! Vem kan njuta av en blomma i dessa dagar!?

2010-01-28T15:48:00.016+01:00

FRÅN TVÅTUSENFYRA.SKREV-UTAN-ATT-SE-TILLBAKA

vad är det för svärta? på mina fingrar? i avstånd en eld. hela tillvaron här är infångad

(lyssna på godspeed you black emperor, blaise bailey finnegan III)

ur ingenting. det föds ur ingenting. märker att - svärta - finns på mina fingrar

en ruta. tom. något bakom som stör. invecklade mönster ur en loopad kamerasekvens. då sången
vänder, då rytmen bildar uträckt tunga stormar en hänsynslös kraft in i -

en man skriker
kvinnan ler
någon i ett annat land, då, nu älskar med dig hela tiden - ur looparna hörs egendomliga ljud, som skrik-
ande japaner. de som inhandlar de flådda kycklingarna andas på min ruta. jag kan inte spräcka den. vem var vem i den sekvensen? någon som inte är, någon fastnar i ljudvågorna
det är ett skäl
din hand i en kuvös

ur ingenting.

en man närmar sig en liten flicka. hennes ansikte reflekterar gatljuset. mannen närmar sig. han skymmer henne. hennes ansikte
är svart.
mannen går vidare. hennes ansikte lyser igen.

tre tusen kycklingar avrättade. en enorm värme springer ur din hand. ett varmt platsen på jord. avtäckt. ben knotiga. de säger att hon har cancer. de talade om för dem att hon var farlig. det tysta det ljuder för endast dig.

looparna fortsätter ut och in. han och han älskar. bakom storstadsväggarna vilar det tomma rummet. älskar med dig
hela tiden
när bilden tas upp av den andra bilden utvinns en evighet. och du är i bilden. jag kunde se att du inte var tillräckligt intresserad för att stanna upp just där. och nu när du har gått ut - stannar jag i looparna - som är dag och natt - allt i omtagning.

hon bjuder på kyckling. jag äter med stor aptit. när hon talar spottar jag ut delar av en vinge på henne. jag får bilden av animerad pornografi. vingdelarna rinner nedför kinden och över överläppen och in i munnen. hon stönar. allt i looparna. hon är utanför. i evig upprepning: jag.

Jag är instängd i ett rum. Rummet är kalt på väggarna förutom en tavla. På tavlan ser jag mig själv. Det är nu tjugofem jag varit här inne. Hela mitt liv. Tavlan är gjord i mig. Varje gång jag ser den ser jag hur jag ser ut. Jag är ALLTID likadan. Jag har en bebis i min käft. Men så har det också alltid varit. Jag kan inte göra något åt det. Men jag har inget att göra något åt. När jag känner på min käft känner jag ingen bebis. Jag känner bara torkade läppar och min avhuggna tunga. Rör jag fingrarna över mina utväxter på sidan av mitt huvud känner jag heller ingenting. De kallas öron. Jag kan inte höra. Jag rör vid mina ögonglober. Ibland plockar jag ut en av dem för att se bakom mig samtidigt som jag ser mig själv i tavlan. Jag har en bebis i min käft, samtidigt är allt vitt. Halvskymning..

tanken upprepar sig. avstånd tilltar. på en perrong just då du ska stiga på hörs ett elektriskt skimmer. allt förutsäger den kommande tragedin. när det rör sig, då träden dansar. då hör du honom komma närmare. han finns där du stannar. ett elektriskt skimmer. plötsligt brusar det till. din hand skakar. du flämtar till och tappar balansen. handen mot räcker. vasst. det doftar blod. blått skimmer. blått skimmer. till hands har du ditt mod. eller inte. var tar dig detta tåg? skimmer. nästan en inverterad dimma. diskrepans. för tio år sedan. i slöjden i skolan. handtagen som du misslyckades med. nu sitter det där. där i din hand. tanken upprepar sig. det är så, du vet det sannerligen och heligt. du har lämnat framtiden bakom dig. plötsligt, det blå skimmret blir svartvitt. om livet varit här. en stilla klagan, men inte från dig, från handtagen. det brinner i tredje vagnen.

allt du har sett har bildat dig
du kommer inte undan
detta: är skräcken som maler dig till färs
den lilla japanska flickan med det svarta håret - hennes rörelser är förvrängda
mina naglar är nedbitna
jag föds med henne ur brunnen
jag knullar med ett missfoster
allt i mina drömmar

skadan är skedd
jag hör min vän och älskare komma
det är där – diskrepansen mellan dryckenskap och rationalitet
hon, min älskare, är min försonare
där andra går bet, där finner jag ro
jag TITTAR ut mot havet
de som är därunder är hennes
och jag skrattar över hennes blod

allt du har sett har bildat dig
du kommer inte undan
hör mig: du har ingen plats att gå
vi är de återgångshindrade; urskurna ur vårt eget känsliga kött
min älskade tar mig bakifrån, låter hennes hår välla över mig
hennes blåvita händer masserar min rygg
i skärmens reflektion ser jag den högsta skräcken
och den endaste orgasmen

nu ligger hon på golvet – skadan är skedd
i looparna ser jag henne komma och gå
du vet, när du dör så föds du igen
allt i olika dimensioner
du kan aldrig dö
kurtz viskar om skräcken
men han vet att efter den efterlängtade dvalan
kommer han att vakna upp igen – på precis samma ställe

mammon
sjud, spensla, integrera – detta ÄR ingången till estetiken nu, och vem, blir härskare? drop the bomb, kill them all
jag tror jag gråter. ett budda-ansikte, ett regn, låt mig bli soldat.

världens vackraste inledning
hans sköte i eld

lättnad din skeva bild av verkligheten är ditt sömnpiller
de som har icke skevnad - de är de sanna hjältarna

grönt, guld, rött, gult, brandgult, svart i sammansingularis ett tecken för den pånyttfödde, och jag måste tillägga
den litterärt pånyttfödde

i och med det
att du sjunker
sammankopplar du färgerna

hennes hår brukade vara sen-sommar-brunt – nu var det svart, avståndstagande, kalt – det lockade nästan till gråt; allt så oformligt, banalt, långt ner i höstens kalla grusvägsdiken

loopen går runt - en skugga dansar utmed skuggkanten - allt allt är tillåtet - allt allt krävs geni att se

jag ser en omänsklig figur på vägen till höger. eftersom jag är en annan idag kan jag inte säga någonting. men jag iakttar. det är då jag inser att det är min skugga som övergivit mig. jag spottar på den.

mitt liv är en bok. mitt är mitten av boken. på sidan precis mitten. eftersom jag inte kan läsa föregående sidor och inte heller de kommande är jag fast - fast förankrad i nuet och dess kval. att inte kunna uppleva då är att fattas, att man kommer till nederdelen av läkarnas diagnosverktyg. då somnar jag min eviga sömn eller så tar jag den distade verklig-enheten eller verkligheten till hjälp och för över mitt skrumpna skal till livets manglar. det är i och med detta man (jag) finner ingången till estetiken. en kvart, fem minuter, en timme - vad som, bara jag får uppleva rytmen och det extatiska i att få vara en av de som flyter med orden - det som flyter med rytmen.

vidare skymtade den samlade hopen av människor ett gulaktigt sken - ett liv med glans.

det är det rödaktiga fotot
det som sammanstrålar en hel period
som ställer mitt jag mot mitt förra jag
rött som hennes innersta
hon slog mig tre gånger på kinden - sammet till bly

det är det rödaktiga fotot
nu, som allt, distat och osynligt
jag gömde mig bland buskaget
du fann mig med din blixt
en demon stod bakom mig
- rev ur min ryggrad

på väggen sitter ett foto. det är helt i rödaktiga nyanser. skulden är min. objektivt sett ligger du bredvid mig. subjektivt sett är allt igenom ganska trasigt. en fadd önskan om annat. men allt stannar där. jag är orörlig. på ett papper en gång skrev jag lösningen till detta problem. hon brände upp det. jag redigerar livet. under mig, under sängen, under sömnen, under mitt medvetande - tre demoner, alla redo att spetsa mig.

vad är det för svärta - på mina fingrar?
vad är det för smärta

blodet

skogen skräpet döden jävligheten
brast ut i tårar
knulla detta till avgång
vilka är vi
när vi finner sjukdom
i det friska
- säg, när ska sjukdomen ta slut
när slår vi oss ned och intar vår väl behövda kvällsmat?

låg lila dimma, landskapet är täckt av dödskallar
en spark i min mage, jag lutar mig mot mig själv
tomrummet blixtrar till, tabletter och sprit

en gång såg jag en flicka, jag ska aldrig glömma

jag vill bli galen
varför?
det vet jag inte nu
det vet jag när jag är där
men då hör du mig icke

titta

fragment - en enda människa ::

2010-01-14T13:12:00.008+01:00

Att fånga det flyende.
Dagar som passerar, brännmärken fast i kött.
Vet inte vad som är vad, informationen har varit omfattande, över-omfattande.

Lyssnar på nyheterna, jag kan inte tro på vad jag hör.
Jag blir politisk igen. Vänder tillbaka, framåt bakåt. Nerv-nätverk.

Hamnar i strid. Med mig själv.
Det där med att vissa lider. Jag ser det, - det var två personer på vår fest som spydde upp maten ( - då efteråt, så att balansen skulle återställas). Eller jag kanske inte vet, men allt är så nära. Tänker på Radioheads "The National Anthem". Min vän pratar om jordens undergång. Missiler från Kina lös grönt upp himmeln. Demoner över badlands.

Uppdrag granskning igår. Kvinna självmord.
Säg vad du vill, en människa föll bort. Ivan Karamazov frågade Aljosja: "Om du kunde bygga en värld där all mänsklig smärta skulle vara borta för evigt till priset av att en enda människa skulle lida och dö, skulle du då bygga denna värld?" "Nej", svarar Aljosja.

Vacker H&M-kvinna drömmer mardrömmar om sig själv som uteliggare.
Nyckeln passar inte denna gång, hon kommer inte in. I snön och spriten får hon ligga. Jung. Skräcken håller oss alerta. Vi rodnar när psykologen ser rakt igenom oss. Ett felsteg och vi fastnar var de där har fastnat.

slukar bilderna och filmerna och reklamen och fattar inte varför de tittar på mig så jag har ju inte gjort något det är alltid så här jag fattar aldrig jag går den andra vägen med mindre folk måste ta mig förbi jag orkar inte längre med folk jag vet inte om jag är av samma sort det verkar som om världen håller på att införa en ny ordning och det är svårt att passa in i de nya mallarna jag cyklar bort bort ner till stranden tappar förståndet ect jag vet inte nu har jag gått bort de vill ha mig här jag stjäl så lätt det var tjack det var inte bra men det var bra de gillar mig här jag är i underfacket andra facket måndagsexemplar bortspolad ser nu här - ser nu här att jag kommer att vara här tills jag tar slut.

Andras undergång...
Sedlar. Denna gång får vi räkna våra fingrar blodiga.

2010-01-13T13:58:00.007+01:00

Fragment :: det där efter julen

2010-01-03T18:57:00.005+01:00

Fernando Pessoa; - "Den violetta extasen, den döende solnedgångens exil bland bergen." Jag väntar på vitberget med dina ord. Knot-ekarnas fingrar rör redan din rosa dimma. Symetriska figurer i dödblå rymd. Toner skall komma. Fen flyger ur glas - ja, det skall komma.

Vi väntar här. Håller andan.
Tidens slav är jag inte.
Är inte jag. Bakom väggar dansande... Hör du mig? Och hur skulle..?

Birgitta Trotzig ::

Allt jag lever är: inför ditt ansikte. Inget annat är.
Gör mig fattig. Beröva mig.
Jag. Förrädaren.
Jag som säger: jag. Förrädaren.
Gör mig fattig - icke-jag. Beröva mig. Bevara mig i fattigdom.

(I en rastlöshetens sökande efter rastlöshetens upphörande
ligger svaret. Rastlösheten har det och efter ett upphörande
av rastlösheten försvinner detta. Sökandets svar ligger i sökandet självt.
All smärta, allt irrande måste lyssna till detta. Men ändå inte.. Förstå mig?)

I fattig. Köttigt innandöme-fattig.
Blod kredit övertimmars fasta ingenting. Dölj ögon.
Bli nejsägare. Fast låt hjärtat slå hårdare än någonsin.

Behåll ditt nej. Behåll ditt nej. Behåll ditt nej.

Och famna köttet. Värme och blod.

Länge leve det nya köttet.

pulp - skit - färg - svart

2009-12-14T09:54:00.003+01:00

2009-12-11T11:41:00.003+01:00

platser, här

2009-12-10T18:47:00.006+01:00

"Det visar sig tydligt att det viktigaste i himmelen och på jorden är att lyda länge och i samma riktning: så småningom vinner jag därur någonting som gör det värt besväret att leva på jorden, t.ex. dygden, konsten, musiken, dansen, förnuftet, anden, någonting som har makt att omgestalta, något raffinerat, galet eller gudomligt."

- Friedrich Nietzsche

Oktoberlandet
... det där landet, där det alltid börjar bli sent på året. Det landet där kullarna är dimma och floderna är dis; där middagstimmen snabbt drar förbi och skymning och afton dröjer kvar och midnatten aldrig upphör. Det landet, som mest består av källare under källare, kolbodar, garderober, vindar och serveringsrum där solen aldrig lyser in. Det landet, vars människor är höstmänniskor som bara tänker hösttankar. Vars människor låter som regn, när de vandrar förbi på de tomma trottoarerna om natten...

- Ray Bradbury

Godspeed You! Black Emperor - East Hastings

har kanske glömt säga att du är min bästa vän -

2009-11-28T22:08:00.008+01:00

en vy av städer
himmel faller jokern och
skulle spelas från början igen

bakteriekontinenter på ett knappnålshuvud
miljoner oaser av rött i ett omöjligt Aurora Polaris

Thom Yorke - Hearing Damage

enkel beskrivning. när du just låter fingrarna röra, - då du vet:

berg täckta med snö och is
himmel bakom, horisont. himmel är blod-eld-färgad. pulserande, vi kan se flammor.
jag har och skulle och blev och det som jag blev mig själv

figurerkropparpoesimusikvetskapnerveninävensmitt

inkluderade i varandra. man slutar att kalkylera, att beräkna, att
man slutar att tro att våra gudomliga muskler ska skapa ett allt-i-ett. jag ler sorgligt, ja..
man slutar att tro
man slutar att tro

på att ett plus ett blir två. just det. vem kan tala om världen därefter?
ur vinkeln skiftade världen som ett förfluget minne men nu i frånvaron av illusoriska maror tittade du den blodiges blick och efter att du spolat bort blodet som soldaten människan gick du till konsum och sen hem för att se idol och sen gick du och la dig och kunde inte sova. men det visste du att du inte skulle kunna göra. du visste att du inte skulle kunna sova. utanför river vintersnövinden hård, någon tappade fästet och föll. på akuten hittade de inte den trasiga flickans medicin.

ser bergskedjan vitt i blod fylld av kärlek i eld
här är jag i mig själv som mig. (det är så konstigt, jag tycks alltid kunnat se den.)

ett streck över näven. kniven ville blod. ensamheten är inte nådig.

2009-11-16T18:50:00.004+01:00

Självporträtt.

Jag bor här.

Det fundamentala bekymret, min vän (Fragmenten)

2009-11-02T16:15:00.017+01:00

Du ser dem vara i TV-programmet, i samtalet, i köpcentrumets köpande. Men du, min bästa vän, ser bara på.

Det är inte roligt att vara utanför världen, tänker du.

I det där ensliga.

Tomrummet och de andra tomrummet. Grammatiken skrattar. Men inte jag, nej inte jag ni se ska göra ni. Och om du hör mig och förstår mig gode vän, hur högt ska jag då inte prisa dig. Med stensäkra ord kan jag säga att detta inte är för vem som helst. Så om du hellre ser om, vänder om… så snälla fortsätt bort… fortsätt bort sluta, - sluta läs.

ur Myten om Sisyfos av Albert Camus: -

Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurang. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara ”ingenting” på en fråga om vad det är man tänker på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta svar ligger ett första tecken på det absurda.

Det fundamentala bekymret, som Heidegger säger.

- Så, min vän, vad tänker Du på?

(…)

I det där ensliga. Man kan försöka att bejaka. Låtsas att; och kanske mer än att låtsats… - låtsats att saker och ting är så verkligt verkliga och sköna;

av Baudelaire: -

Främlingen

”Vem älskar du högst, gåtfulle man? din far, din mor, din syster eller bror?”
”Jag har varken fader, moder, syster eller broder.”
”Dina vänner?”
”Ni använder ett ord vars betydelse till dags dato förblivit okänd för mig.”
”Ditt fosterland?”
”Jag vet inte på vilken breddgrad det befinner sig.”
”Skönheten?”
”Jag skulle gärna dyrka henne, den odödliga gudinnan.”
”Guldet?”
”Jag hatar det som ni hatar Gud.”
”Hmm, vad tycker du alltså om, egendomlige främling?”
”Jag älskar molnen … molnen som drar förbi … där borta … där borta … de underbara molnen!”

Försöker att se trädfingrarna och glöd-himlen. Försöker se murkelbacken och grönhäxorna. Surtången och tvestjärt-myren. Försöker se fiskögat… Men blicken är bara en blick. Min vän. Ja, om vi kunde se molnen.

Många mil från solen.

Absurditet och Bejakande. Att bara iaktta eller att äntligen få känna. Ja, jag vet inte svaret. Vi är bara vad vi är för stunden. Åh aj aj, orden är knivar.

På apoteket. Väntetider. Jag mår nästan illa.
Bussen. Trängsel. Blodiga tankar. Tunga kassar jag darrar något är fel.
Äntligen hemma. Dammet och disken.

Jag känner inget.

(Undanflykt) –

Jag vill inte censurera det jag skriver, jag censurerar inte det jag skriver

glesbygdsporr
glesbygdsonani
glesbygdsförakt

allting efter moderniteten
Ekelund visar mig solen över sjön
jag tvivlar igen och igen
men försöker bejaka

allt är om mig
så som jag är själv
men du är där
och om jag kunde förstå

jag lever i en annan värld, skrev någon
men du bor ju här också
stilla täcken, sängen lilla lampan tabletter på nattduksbordet
och Heberleins ord

(…)

Läste lite Rimbaud, läste lite Camus.
Tog på mig skorna, jackan. Glömde böckerna.

Gatorna. Torget. Distansen.
Ledan. Långtråkigheten. Som om –
vissa byggnader är så sprudlande vackra vid vissa tidpunkter.
Och ja, så klart, - vid vissa inte. Inte. De är stål.

(Svältkonstnären kunde bara svälta [skriva]
de skrattade som idioter.)

Ni hör distansen, nej jag kan inte skriva en riktig dagbok -
Ni skulle inte klara av att höra.
Ni skulle vänt bort era huvuden.

Dagbok, vandring, avstånden, din kropp –

En kittel som värmer. Gigantiska stjärnor över öde badlands. Löven döljer solljuset. Blixtrar till. Minna pupiller vänjer sig aldrig. Zenit.

Du sa de fina orden igår. Jag litar på mitt minne. Att det ska ta hand om dem, ge dem till mig i varje stund då jag verkligen behöver dem. Men världen är fyrkantig. Vetenskapsmän. Jag trycker mig in där, men passar aldrig riktigt.

Radhus.
Jag har glömt vad du sa.

Det rör sig inte mycket
Tanken likt still.
Om jag kunde så skulle jag.
Den starkes överlevnad.
Har jag klarat detta kan jag klara resten.
Den idiotiska romantikern som bygger luftslott.
Här i sängen är betongen verklig.
Gud är verklig i sin frånvaro.
Nej, jag behöver dig icke -
jag behöver dopamin
jag behöver Xanor
jag behöver *************¨
Strömmar som penetrerar mig
Längtan om stillhet
Om jag kunde -
Du kunde
Om jag skulle beskriva omöjligheten,
så ---- nästa gång

Oktoberlandet -

2009-10-15T11:26:00.004+02:00

"Ingen sover i himmelen. Ingen. Ingen.
Ingen sover.
Men om någon sluter ögonen,
så piska honom. Mina barn. Piska honom!
Det skall komma en utsikt av öppna ögon
och onda, rinnande sår."

- Federico Garcia Lorca

Stirrar.
Från väggen till andra väggen.
Figurer mina de rör sig.
Nu på platsen där man icke kan glömma.

Tecknar sig som människor.
Rör sig över under, fast beslutna -

De säger:
Ja, vad kan du göra nu? -
Du kärleksmänniska - din kärlek räcker inte.
Nej! Hur! Platser! Känslor! Kroppar! In i nätverken!

...

Jag andas ut.

Stirrar.
Från väggen till andra väggen.
Figurer mina de rör sig.

Nu på platsen där man icke kan glömma.

Utan dina droger kommer du hit.
Allt var matematik! Allt var klara former!
Allt var torn och slott! Allt var kyrkor och städer!
Var är jag!? Hur kunde jag bliva detta!?
Dessa väggar! Rädda mig! Dessa väggar!

En fast punkt, en figur, en kropp.
Kött blir metall. Döden skall upphöra att vara död.
Faller! Nerver mina blir deras. Sluta!

Ett välklätt slott. Soma. Vi ska nu röra oss i kostymer.
Slottet har alltid haft lönngångar och fällor. I ett rus jag faller in på baren.

Nu. Väggar.

Placera som det skall vara.
Finner min plats.
Revolten var det innersta sa han.

Bläddrar nu i ett livsstilsmagasin.
Vad var det nu jag tänkte på?
En suddig figur.

RAZORBACK

2009-09-18T14:05:00.002+02:00

090908 (fragmenten fagment farggsjhn i frag you lowpingbastard)

2009-09-08T11:58:00.007+02:00

Och
platsen sen är skapad av snö
isen avbrottet det fasta
ska vara hela tiden

Jag leker i dessa jaktmarker
är nästan fullbordad

Kalla dödöga fött, kadaver fisk - jag suger i mig ditt blod.

Det skall vara så att jag kommer tillbaka till din plats. Repfast. Kättingar. Den av grenar döda kapten. Så snabbt djurlivet visar sig i lite stillastående vad har varit regnvatten.

(...)

det att vi
ser tillbaka
på åren som gått
och ser
var vi dog

ja det
det
är intressant

tycker du inte

sen bränner det till och det gör ont ja vi vänner i skönheten ser det gör vi in men vi är något annat vi var goda men i strömmen ser vi vad vi är
verkligen

jo, där i början då drömmen tog form dog vi trespikars döden

alltid den där blicken tillbaka

eller hur?

oktoberlandet bränner alla
här finns ingen hänsyn

(...)

MÖJLIGHETEN ATT KLARA DETTA

Den plötsliga (in)sikten - (fasan växer) och -

Alla stora handlingar och alla stora tankar har en löjligt obetydlig upprinnelse. De stora konstverken kan födas i ett gathörn eller i tamburen till en restaurant. Så är det också med det absurda. Framför alla andra hämtar just den absurda världen sin storhet ur ett sådant ynkligt ursprung. Det kan i vissa situationer vara en undanflykt att svara "ingenting" på en fråga om vad man tänger på. Älskande vet det mycket väl. Men om svaret är uppriktigt, ger det uttryck åt ett sällsamt själstillstånd, där själva tomheten blir vältalig, där de dagliga gesternas kedja brustit och själen förgäves söker efter en länk som kan foga samman kedjan. I detta ligger ett första tecken på det absurda.

- Ur Albert Camus: Myten om Sisyfos.

Fredag.
Händer över
tangentbord.Det är ett ondsint äventyr att hitta tillbaks.

Ondska.

Jag träffar en kvinna som sägs kunna hjälpa mig. Men jag sitter där trött. Svek. Byråkrati. Hon är en maskin bara, en maksinmm,,masik. Jag talar hennes språk. Jag är här för att göra det kort.

Trapporna ner från välfärden är alltid sorgliga.
Nej, jag själv och min egen självmedicinering. Allt jag har.
Vad man kan få,vad,,,,,,,,,,,,

Jag möter min far. Min högst älskade far.
(högst älskade räcker inte egentligen - han är en titan, ibland kan våra händer röra Gud -)

-- Jo, jag ska flytta..... Jag är åter här i en ny lägenhet.
I ett tomt rum fanns tankar.

Några timmar senare

och jag sitter här.

(...)

långa steg runt lägenheten och hjärna banal runt ja den dansa -

ja, jag skakar på huvudet
allt liv på dimma blir raster

min far och min bror
rädd
och influensen den skakar runt

dagens tankar
en dagliga dikt måste framas
i här

- ibland vill jag köpa en flaska vin
när ni går till jobbet som en rolig revolt
det är bara jag som skrattar, ja ni förstår -
(man bygger sin misär, ursäkter finns inte)

Svenskt Stål, Olle.
förlåt att jag slog dig på käften den där gången
ibland tror man att ödet har annat i vikt ficka

svenska flicka
sopa upp du kära
pissa på deras grin

varje tanke en antropomorf
jokern i ficka
rela tvistivt
orden, - kameran tar i alla fall en bild

sitter jämte dig men jag kan inte känna.
det är inte ditt fel. sannerligen.
mitt Självhat bryter alla gränser.

kan inte kolla min mejl.
det är no google day.
jag skulle göra något nu men jag har glömt vad det var.

jag fruktar för att glömma allt, eller gör jag?

(...)

mitt på branddagen i solen

jag letar ingångar och
saker de vi finner under barns sängar
han rasade o sa att mystiken vi hade dödat

och lyssna
och lyssna -
från detta måste jag lämna -

ser kanalen ren och slutfärgad
kontur i sömnvals vaken fast, växen fast där

rött
brandgult
på en klippa sitter du och jag
himmel i brand lockar verklighet till att bli verklighet

På balkongen - skriva utan att se tillbaka

2009-06-25T14:24:00.003+02:00

rörelser på gatan
den blonda, anorexia
hon med barnvagnen
mannen med en kaffekopp i handen

   som blixt, ser dem
en vanlig dag ja,
men aldrig, jag säger aldrig

att sjunka ner
explodera in i ett nu-nu-tidens-vakuum

lätta fötter på balkongen och
cigarettbloss. hostar lite,
sätter mig på stolen -

rörelser på gatan
den blonda, anorexia
hon med barnvagnen
mannen med en kaffekopp i handen

   ser dem likt blixt
en vanlig dag ja,
men aldrig.. nej..

..jag ser dem.

cigaretten och
jag trycker mig mot en gul vägg
se nu! se nu! - säger rösten

och ja..

en blind kvinna med hund
en ung kvinna med allt för små kläder
en man med en aftonbladet och ett paket mjölk
en person som jag känner men som jag inte orkar hälsa på
en person som inte är, han frustar och svettas i sin fetma

personer om inte är

"människor helt utan betydelse"

rädslan sprider sig i kroppen
vilka av dessa personer finns?

är jag borta?
är jag..
rörelser som reflexer. borta
                     framme

världen kan inte förstås

eftersmaken
alltid så bitter

jag tar på mig mina skor.
jag MÅSTE lämna detta.